Om stress i GLAMOUR

Nu i veckan kom senaste numret av GLAMOUR ut. Där finns ett reportage med titeln "Känslan som (nästan) alla känner men ingen talar om". Ett antal tjejer, och däribland jag, berättar om stress och hur vi på olika sätt släpper på pressen.

För mig var det inte alls lätt att prata om det här. Men jag såg det ändå som ett sätt att bearbeta känslorna och öppet kunna stå för att jag har varit sjukskriven ett tag på grund av stress. I artikeln berättar jag: "Något år efter att jag började forska började jag få svårigheter att andas, ont i bröstet och prestationsångest, vilket ledde till att jag sjukskrevs i fyra månader." Först ville jag inte erkänna dem symptomen som stressrelaterade. Det var nog följderna jag var rädd för: att tvingas vara hemma och koppla av, att avboka möten som jag hade sett fram emot och att ta en paus från ett jobb som jag älskar. Jag hade kommit upp i ett högt tempo och ett flyt som jag inte ville förhandla om. Men efter några veckor fanns det ingen annan lösning än att ta en paus.

Jag har alltid upplevt att den värsta typen av press är den interna pressen, alltså våra höga ambitioner, höga mål och perfektionism som skapar behovet av att ständigt prestera och ge mer än 150 procent. Och det ensamma forskaryrket gör inte direkt den interna pressen lättare, utan gör den snarare mer framträdande. Ensamt arbete skapar lätt en känsla av frustration över att inte ha någon att prata och bolla idéer med. 

Jag tycker man ska ha kvar sina ambitioner! Men man behöver lära sig att ta en sak i taget, tänka mer konkret och välja bort det som inte är så viktigt för att nå målen. En hög ambitionsnivå är ju att förstå hur man når sina mål och inte låta sig hållas tillbaka av fem hundra småsaker som inte spelar någon roll på lite längre sikt. För mig har det också handlat om att frigöra mina tankar istället för att stänga dem inne; att utbyta idéer på ett annat sätt än tidigare. 

Om stress i GLAMOUR