Den dag jobbet kväver dig är det dags att sluta


Jag har bestämt mig för att lämna mitt arbete vid Företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet. Under den senaste veckan har situationen på institutionen fått en obehaglig och rent absurd vändning. Handledare som tror att de kan skjuta fram på ett fastställt disputationsdatum efter behag utan att reflektera över konsekvenserna. Det känns som att handledare tror sig ha makten att spela med andras liv. Att man inte står för sina egna beslut utan påverkas av andra forskares åsikter. Jag har handledare som varit helt frånvarande från processen och som efter fem år av inaktivitet bestämmer sig för att komma med kommentarer. NU, 1,5 månad från disputation och 2 veckor från en tryckt avhandling.

Men jag vägrar bli föremål för den här typen av akademiskt maktspel. Jag vägrar delta i en ohälsosam process som för var dag som passerar bryter ner. Nu tar jag kontrollen över situationen.

I onsdags kväll hamnade jag på akuten där läkarna befarade hjärtinfarkt eller lungpropp. Det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat och jag kunde höra och känna mina kraftiga hjärtklappningar. Jag har fortfarande väldigt ont i bröstet och har svårt för att andas. Som tur är var det varken hjärtinfarkt eller lungpropp utan en stressreaktion på det som har hänt: Panikångestattack. Jag vill inte hamna där igen och jag vägrar brytas ner av det akademiska systemet som tillåter det här att hända. Jag har en underbar liten pojke och en underbar man som jag vill vara där för. Det är dags för drastiska förändringar och jag hoppas att alla som funderar på att lämna sitt jobb inspireras av det här. Styrka är att säga nej.

Med andra ord, det blir ingen disputation den 20:e maj. Jag kan inte behaga andra på bekostnad av mig själv. Jag kan inte svika mina ideal och mig själv genom att skriva något som inte känns rätt eller som inte känns “jag”. Jag kan inte springa efter en mållinje som jag inte kan identifiera mig med och som någon annan flyttar undan. Och jag kan inte fortsätta leva i stress och förlora min hälsa. 

Hittills har jag varit väldigt stolt över det jag har gjort under de senaste sex åren och det räcker långt. Nu är det dags att gå vidare. Jag vill inte ha ett jobb som jag “ska stå ut med ett litet tag till“, jag vill ha ett jobb som känns kul och givande. Fram till för cirka ett år sen var mitt jobb hur kul och spännande som helst. Sedan dess har det faktiskt mycket handlat om att avsluta — gnistan har inte riktigt funnits där. Och de senaste två månaderna har det tråkiga haft överhanden, det känns som att jag ältar samma sak hela tiden, jag tillför inget nytt till texten eftersom manuset har varit färdigt. Och när handledare leker med andras liv och själva blir offer för ett akademiskt maktspel, då förlorar jag allt återstående förtroende.

Det här är ett stort steg. Det känns tungt. Hur tar jag mig vidare från ett arbete som jag lagt ner min själ i? Doktorstiteln har visserligen aldrig varit ett mål i sig. Jag började forska för att jag tyckte att det var utmanande, stimulerande och spännande. Det fanns mycket att hämta och mycket att ge. Jag såg ett gap som jag ville fylla och jag ville skapa tillgänglig forskning som företag och organisationer kan dra nytta av. Men när man har kommit så här långt vill man självklart ha ett kvitto på det arbete som man har lagt ner. Doktorstiteln hade varit det kvittot och det kvittot går jag nu miste om när jag lämnar mitt jobb.

Det här känns tungt men rätt. Det enda som jag möjligen kan förebrå mig själv är att jag inte slutade tidigare. Men då hade jag inte lärt mig det jag idag har med mig i bagaget. Då hade jag inte genomfört mina case-studier och dragit mina slutsatser. Då hade jag inte publicerat artiklar och bidragit till forskningsfältet. Då hade jag inte träffat alla fantastiska kollegor och personer i näringslivet som jag intervjuat och diskuterat med. Och framförallt hade jag inte känt att jag gjort mitt yttersta. Jag har ett fantastiskt manus — en färdig produkt — som jag vill att andra ska läsa och dra nytta av. Det jag funderar på nu är om jag ska ge ut manuset i form av bok (på egen bekostnad) för att faktiskt ha avslutat, eller om jag bara ska låta det vara. Att ge ut som bok innebär att den inte heller i framtiden kan läggas fram som avhandling. Å andra sidan tror jag aldrig att jag kommer att återvända till institutionen så om jag inte publicerar som bok blir den inte publicerad alls… jag har helt enkelt inte bestämt mig än.

21 svar
  • Ajajaj.. .. det låter inte alls kul. Bra att du inte tar skit hur som helst.

    Jag tycker du skall ge ut boken! =)

  • Hej Jeanette
    Oj så tufft och oj så starkt. Jag har själv varit i den siyuationen och hoppade av en tandläkarbana efter 10 år och det beslutet var det bästa jag har tagit.

    Så stort lycka till
    Per

  • Anonymous

    Snälla kan du inte berätta lite mer om varför du inte vill fortsätta? Tycker det är så sorgligt. Är det alltså pga detta?: ”en handledare skjuter fram ett fastställt disputationsdatum /…/ och efter fem år av inaktivitet bestämmer sig för att komma med kommentarer 1,5 månad från disputation och 2 veckor från en tryckt avhandling?” Vad är det då för kommentar han/hon kommer med nu? Går det inte att strunta i den kommentaren och bara disputera? Varför vill han/hon flytta fram datumet?

  • Anonymous

    varför anonymt? ..är det kanske någo från institutionen som vill bryta ner text i delar för att ta upp fragment att hugga på utan att se till helheten i ett arbete. Känner så igen mig i din frustration Jeanette. Akademins arbetsmoljö utgör ett fördärv för all typ av kreativt arbete. Sådant kräver helhet och trygghet, att växa i och förstå världen som samansatt och komlicerad. Normen är tyvärr den motsatta och Kejsarens nya kläder jämte en förhistorisk vetenskapsfilosofisk tradition ligger som en rökridå, i vägen för vårat engagemang och vilja att bidra. Du gör skillnad genom detta. Du inspirerar och visar väg. Men, lägg inte allt åt sidan. Du är värd ett kvitto, och du kommer får det! ..en miljon är rätt mycket att avstå för de småpåvar som styr denna soppa.

  • Doris

    Va modig du är! Stort lycka till, och klart du ska ge ut boken!

  • Bine

    Oh, Jeanette. Usch det gör så ont i hjärtat att läsa detta. Vill du prata om det så mejla mig eller ring så lyssnar jag. Jag vet att du haft det tufft men det här… Det finns faktiskt ett alternativ till och det är att du kontaktar något annat universitet där de bedriver din forskning och kolla om de vill hjälpa dig. Misstänker att det kan vara känsligt men å andra sidan vilket universitet/institution kan säga nej till en färdig avhandling och en doktorand med din dignitet? Vill du ge ut boken så testa med att kontakta Liber och andra förlag som ger ut akademiska böcker. Lycka till oavsett vad du väljer. En jättestor kram till dig och jag tänker på dig.

  • Jag saknar ord för att beskriva hur mycket jag uppskattar ert stöd och all peppning. Tack för de fina orden och de fina lyckönskningarna. Det betyder så mycket!

    @Kristofer och @Doris, tack för era råd och för stödet. Jag ska verkligen fundera vidare kring utgivning av manuset som bok.

    @perfrykman, tack snälla för de stärkande orden! Det är så skönt att höra andra som varit i samma situation och veta att det finns något positivt som kan komma ur detta.

  • Tack igen för allt stöd!

    @Anonym nr 1, tack så mycket för din kommentar! Jag ska försöka utveckla varför jag inte vill fortsätta på institutionen och vad för typ av problem som uppstod. Det är nyttigt att skriva ner tankarna för att bearbeta och ta sig vidare. Håll gärna utkik här på bloggen efter svar.

    @Anonym nr 2, jag håller med dig om att doktoranderna, precis som alla andra anställda på universitetet, behöver trygghet. Doktorandtiden är ju redan så osäker i sin natur. Man vet inte hur resultatet av sin forskning kan komma att se ut. Man vet inte hur processen kommer att utvecklas. Det minsta man kan kräva är stöd och bra ledarskap från handledarnas sida och i det här fallet brast ledarskapet. Tack snälla för de peppande orden.

  • Anonymous

    Önskar så innerligt att du kunde få din titel som du nu är så nära. Så att du ska få det du är värd, och för att inte småpåvarna ska lyckas knäcka dig precis på mållinjen. Kan du inte bara strunta i de där kommentarerna som du fick 2 veckor från tryckt avhandling & godta det framflyttade datumet? Då är du ju i mål? Eller går inte det? Måste du skriva om en massa text alltså?

  • Bine, har du sett vilken utveckling!? Det känns ända in i hjärtat. Jag är ledsen och besviken på de personer som kunde ha gjort skillnad. Tack för dina tips och för allt stöd. Du har verkligen peppat hela vägen. Jag ska fundera vidare kring det här och se till att landa och gå vidare på ett eller annat sätt. Stor kram till dig! Jag ringer eller mejlar för att prata mer.

  • @Anonym, oh vad fint av dig som visar så mycket omtanke. Ur handledarnas perspektiv handlar det om att flytta fram disputationen en månad, kanske mer. Kommentarerna innebär en hel del jobb, och framför allt innebär de en helt annan avhandling än den jag har skrivit och vill stå för. Av erfarenhet vet jag också att en månads arbete alltid innebär mer arbete än så och det finns ingenting som garanterar att handledarna ens då tycker att avhandlingen har blivit bättre, utan den här processen kan fortgå hur länge som helst. Dåliga riktlinjer, dålig kommunikation, bristande ledarskap… det finns så många problem som gör att det blir svårt att fortsätta på institutionen. Det sorgeliga är att handledarna inte ser sin del i situationen. De ser inte hur de påverkat processen och utvecklingen, och då kommer vi inte längre än så här.

  • Anonymous

    När du ändå har gjort jobbet så är det väl synd att du inte ska bli doktor. Hör av dig till någon annan företagsekonomisk institution i landet och kolla upp möjligheterna att disputera där istället. Du vet väl att institutionerna/fakulteterna bland annat lever på att godkänna doktorer? Lättförtjänta pengar för den nya institutionen om du byter och surt förlorade pengar för Uppsala.

  • Anonymous

    Läskig historia men jag gissar den inte är ovanlig. Den lilla kontakt jag haft med den akademiska världen bekräftar va du säger. Och nu undviker jag den så mycket jag bara kan. Egentligen osmart rent karriärsmässigt men jag tror den lönar sej i längden

    Kram i massor

  • Jeanette, jag har själv varit i din situation… med hjärtklappning och man trodde jag fått hjärtinfarkt. Det finns ingenting som är värt mer än din hälsa så att ta det steg du gjort och i ett sånt sent steg av din akademiska karriär är beundransvärt! Gör boken, men gör den sen när du landat i din nya tillvaro och lugnet infunnit sig. Tänker på dig och hoppas vi kan ses snart för en lunch och utbyta tankar.
    //Anders

  • Tack Anonym och tack Anders för era fina kommentarer. Tyvärr är det flera som har uttryckt att de har samma erfarenhet från den akademiska världen, vilket är jättetråkigt. Det här ska överhuvudtaget aldrig hända.

    Ett bra råd Anders, tack för omtanken. Just nu borde jag bara varva ner och ta hand om min hälsa. Manuset får komma i andra hand. Jag hoppas också att vi kan ses väldigt snart för att prata mer.

  • Johanna

    Men Jeanette! Jag vet att vi inte har haft så mkt kontakt på institutionen…. men det här! Helt galet och jag lider med dig och skulle inte vilja ha varit i dina kläder när du skulle fatta detta beslut! Tur att det är som de flesta skriver i sina kommentarer att du är modig!

    Kramar/ Johanna

  • Tack Johanna! Vad gulligt att du hör av dig. Det är starkt med riktigt tungt. Det var så svårt att fatta beslutet men det kändes nödvändigt att sätta stopp. Jag försöker att ta en dag i taget för att bearbeta det som har hänt. Hälsa det fina gänget från mig!

    Kramar till dig

  • Svante Svensson

    Det är YTTERST egendomligt att handledare väntar till 6 veckor innan disputationen med allvarliga kommentarer. På naturvetenskapliga fakulteten har jag inte hört talas om något liknande under 40 år. Hur det är på HumSam har jag inte följt, men nu lyfter jag ett ögonbryn!

    Som gammal akademiker vill jag inte att sådant skall förekomma. Det förstör ju universitetets rykte.

    Allvarliga kommentarer skall man – om man är handledare värd namnet – ha förstått att ge långt, långt innan, så att siktet skall kunna ändras. Relationen mellan handledare och doktorand måste präglas av förtroende och kontinuitet.

    Svante Svensson

  • Berörd. Igenkänning. Beundran. Vill återkomma till detta, men tänker att kan man inte säga nej, betyder ens ”ja” tillslut väldigt lite. Du är fantastisk, inspirerar och bekräftar.

  • Tack snälla för de fina orden! De värmer och peppar! Du har så rätt att man måste kunna säga ifrån och uttrycka ett starkt ”nej” när det behövs.

  • Pingback: Frustration is a killer | DeepeditionDeepedition()